Supreme Court dismisses disciplinary charges against nurses due to absolute prescription period expiration after five years.

G.G. och O.S. var legitimerade sjuksköterskor. De ledde tillsammans en grupp vars huvudsakliga verksamhet bestod i stödsamtal med personer som var inne i en process av nedtrappning av bruk av bensodiazepiner. Verksamheten bedrevs inom ramen för Varbergs kommuns rådgivningsverksamhet för missbrukare. G.G. var anställd vid den kommunala rådgivningsbyrå - Östra Vallmottagningen - där gruppen höll sina möten. O.S. var anställd av landstinget och tjänstgjorde vid Varbergs sjukhus, psykiatriska vården, toxomanienheten. - I.L. deltog enligt hennes egna uppgifter i gruppen från mitten av april till mitten av oktober 1989.

I en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, som inkom dit den 12 november 1990, gjorde I.L. gällande att G.G. och O.S. gjort sig skyldiga till fel och försummelse vid behandling av henne.

I beslut den 30 december 1992 tilldelade Ansvarsnämnden med stöd av 12 § första stycket lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdsspersonalen m.fl. (tillsynslagen) envar av G.G. och O.S. en erinran och yttrade: Ansvarsnämnden finner att det måste ha varit en förutsättning för verksamheten i stödgruppen att den leddes av medicinskt utbildad personal. Den rent medicinska delen av behandlingen -läkarkontakt samt förskrivning och utdelning av mediciner - måste för vissa patienter ha utgjort ett väsentligt och återkommande inslag i denna. Nämnden finner med hänsyn till det sagda att verksamheten i sin helhet är att anse som hälso- och sjukvård som enligt tillsynslagen kan bli föremål för nämndens prövning. Följaktligen förelåg den i 1 § patientjournallagen (1985:562) föreskrivna skyldigheten att föra patientjournal. Genom att underlåta detta har G.G. och O.S. gjort sig skyldiga till fel och försummelse i sin yrkesutövning, som inte kan anses som ringa. Både G.G. och O.S. skall därför åläggas disciplinpåföljd.

I överklagande yrkade G.G. och O.S. att Ansvarsnämndens beslut skulle undanröjas.

Kammarrätten i Stockholm (1994-10-19, Lindbäck, Hellner, referent, Willman) yttrade: Kammarrätten finner på de av Ansvarsnämnden anförda skälen att den verksamhet som G.G. och O.S. bedrivit är att anse som sådan hälso- och sjukvård som omfattas av lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl., samt att det därigenom förelegat skyldighet att föra patientjournal över verksamheten. Det fel som G.G. och O.S. gjort sig skyldiga till genom att inte föra sådan journal kan enligt kammarrättens uppfattning inte anses som ringa. - Kammarrätten avslår överklagandet.

G.G. och O.S. fullföljde sin talan. Som grund anförde de i första hand att preskription inträtt enligt 6 § andra stycket lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område (disciplinpåföljdslagen) samt övergångsbestämmelserna till lagen och i andra hand att journalföringsskyldighet beträffande I.L. inte förelegat eller, om sådan skyldighet skulle anses ha förelegat, att försummelsen skulle anses som ringa och inte föranleda disciplinpåföljd.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialstyrelsen tillstyrkte bifall till överklagandena på den grunden att preskription inträtt.

Regeringsrätten (1995-12-15, Björne, Dahlman, Werner, von Bahr, Lavin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten gör följande bedömning. Tillsynslagen har den 1 oktober 1994 ersatts av disciplinpåföljdslagen. I denna ingår en bestämmelse om s.k. absolut preskription. Enligt 6 § andra stycket får sålunda disciplinpåföljd inte åläggas senare än fem år efter förseelsen. Övergångsbestämmelserna till lagen stadgar att ärenden som anmälts till Ansvarsnämnden före den nya lagens ikraftträdande skall prövas enligt äldre bestämmelser. Disciplinpåföljd får dock inte åläggas om så inte kan ske även enligt den nya lagen.

I likhet med underinstanserna och på de av Ansvarsnämnden anförda skälen finner Regeringsrätten att den verksamhet som G.G. och O.S. som legitimerade yrkesutövare bedrivit genom ledning av stödgruppen vid Östra Vallmottagningen med I.L. som deltagare varit att anse som sådan hälso- och sjukvård som omfattats av tillsynslagen. Att Ansvarsnämnden upptagit den av I.L. gjorda anmälningen till saklig prövning har därför varit riktigt.

Fem år efter det att I.L. upphört att delta i stödgruppen vid Östra Vallmottagningen har den i 6 § andra stycket disciplinpåföljdslagen stadgade absoluta preskriptionen inträtt i fråga om förhållanden kring hennes deltagande i gruppen. Sådan preskription har således inträtt vid mitten av oktober 1994 och får därmed anses ha förelegat vid tidpunkten för kammarrättens dom, den 19 oktober 1994.

Stadgandet i 6 § andra stycket disciplinpåföljdslagen får anses innebära att, när fem år förflutit från tidpunkten för en åtgärd eller en försummelse som är av beskaffenhet att kunna efter anmälan prövas som disciplinärende, pågående överprövning av ett beslut av Ansvarsnämnden att ålägga disciplinpåföljd skall avslutas med hänvisning till preskriptionsbestämmelsen. Av detta följer att kammarrättens prövning av I.L:s anmälan och Ansvarsnämndens avgörande borde ha begränsats till ett konstaterande av att någon disciplinpåföljd inte kunde åläggas någon av G.G. eller O.S. Ansvarsnämndens beslut och kammarrättens dom skall därför upphävas med förklaring att anmälningen inte föranleder någon disciplinpåföljd eller annan åtgärd.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och Ansvarsnämndens beslut samt förklarar att den av I.L. gjorda anmälningen mot G.G. och O.S. inte föranleder någon disciplinpåföljd eller annan åtgärd för någon av dem.

Föredraget 1995-11-21, föredragande Rundquist, målnummer 6425-1994