Sjölag (1891:35 s.1)

Fartyg anses såsom svenskt och är berättigat att föra svensk flagg, om det till mer än hälften äges av svensk medborgare eller svensk juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket kan medgiva att annat fartyg, vars drift står under avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast hemvist i Sverige, skall anses såsom svenskt och vara berättigat att föra svensk flagg. Regeringen meddelar föreskrifter om nationalitetshandlingar för svenska fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttagas med sådana handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålles i drift utan gällande nationalitetshandling. Lag (1979:378) . Fartygsregister

Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg kallas båt. Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över båtar förs ett båtregister enligt bestämmelser i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m. m. Över skepp under byggnad i Sverige förs ett skeppsbyggnadsregister. Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av den myndighet, som regeringen bestämmer (registermyndigheten). Registermyndigheten förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara lagfaren. Efter regeringens förordnande får registren föras med användning av automatisk databehandling. Lag (1992:1654) . Fartygs tillbehör

Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt sådan reservdel som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån fartyget är försett därmed i fartygsägarens intresse. Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock icke som tillbehör, om den tillhör annan än fartygsägaren eller annan än denne har rätt därtill på grund av äganderättsförbehåll eller förvärvsvillkor som är att jämställa därmed. Lag (1973:1064) .

Bestämmelserna i 3 § ha motsvarande tillämpning i fråga om fartyg under byggnad. Därvid anses registrerat skeppsbygge vara försett även med material, maskineri och annan utrustning som finnes på tillverkarens område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skeppet. (1973:1064).

Rätt till tillbehör till fartyg eller fartyg under byggnad får ej ens i förhållande till fartygets eller byggets ägare göras gällande särskilt. Överlåtelse av utrustning, som utgör tillbehör till fartyg eller fartyg under byggnad, gäller ej i något fall mot tredje man förrän utrustningen skiljes från fartyget eller bygget så att detta icke längre kan anses vara försett med utrustningen. Lag (1973:1064) . Fartygs identifiering

Skepp, som införes i skeppsregistret, skall ha namn. Detta bestämmes av ägaren. Namnet skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn i registret och får ej otillbörligt gripa in i särpräglat namnskick, som brukas av annan skeppsägare. Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom viss tid bestämma namn som uppfyller kraven i första stycket. I föreläggande får vite sättas ut. Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel däri än hälften övergår till ny ägare eller särskilda skäl föreligga. Lag (1979:378) .

Svenskt fartyg skall ha hemort i Sverige. Ägaren bestämmer hemorten. Har hemort ej anmälts till registermyndigheten, anses den ort i Sverige där ägaren har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist här eller fartyget äges av flera, Stockholm vara fartygets hemort. Lag (1973:1064) .

Fartyg, som införes i skepps- eller båtregistret, skall ha igenkänningssignal. För skepp utgöres denna av signalbokstäver samt för båt av signalbokstäver och siffror. Beteckning för fartygs identifiering skall såvitt möjligt överensstämma med igenkänningssignalen. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om fartygs identifiering och får därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar och redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålles i drift utan föreskriven märkning. Lag (1975:602) . Fartygs skick

Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med behövliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. Om säkerheten på fartyg finnas särskilda bestämmelser. Lag (1973:1064) .

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej endast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är värt att iståndsättas. På begäran av ägaren skall fartyg, som ej är iståndsättligt, säljas såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt. Om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet finnas bestämmelser i 12 kap. Lag (1973:1064) . Andra kapitlet Om skeppsregistrering Registrering

Svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen kan dock förordna att skepp, som äges av staten samt är avsett uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, ej skall vara infört i registret. Skepp under byggnad i Sverige får införas i skeppsbyggnadsregistret. Registrering får äga rum även innan bygget påbörjats, förutsatt att detta genom byggnadsnummer och ritning eller annorledes kan identifieras på betryggande sätt. Skepp registreras under sin igenkänningssignal. Skeppsbygge registreras under signalbokstäver. Dessa skola tilldelas det fullbordade skeppet som igenkänningssignal, om skeppet införes i skeppsregistret. Tilldelad registerbeteckning får ej ändras. Lag (1975:602) .

Den som med äganderätt förvärvat skepp, som är registreringspliktigt i hans hand men ej infört i skeppsregistret, skall inom en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om förvärvet skett under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, skall anmälan göras inom en månad från det förbehållet eller villkoret upphörde att gälla. Ägare av skepp, som är svenskt och under byggnad, skall anmäla skeppet för registrering i skeppsregistret inom sex månader från det skeppet blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medgiva uppskov, om särskilda skäl föreligga. Skeppsbygge anmäles för registrering av ägaren. Lag (1973:1064) . Inskrivning

Förvärv av skepp eller skeppsbygge inskrives på grundval av registrering enligt 11 §. Inskrivning och därmed sammanhängande införing i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till skeppsregistret, om bygget överföres dit såsom skepp. Bestämmelserna i första stycket samt 14 och 18--38 §§ om skepp eller skeppsbygge ha motsvarande tillämpning i fråga om andel i sådan egendom. Lag (1975:602) .

Den som med äganderätt förvärvat skepp eller registrerat skeppsbygge skall inom tid, som angives i 12 §, söka inskrivning av sin rätt. Skeppsbygge kan dock i stället anmälas för avregistrering enligt 16 §. Den som gör registreringsanmälan enligt 12 § anses därmed också söka inskrivning av sin rätt. Dödsbo är icke skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till skepp eller registrerat skeppsbygge, som tillhört den avlidne, i annat fall än när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckning då ej registrerats, från registreringen av denna. Make, som vid bodelning tillskiftats skepp eller registrerat skeppsbygge, är skyldig att söka inskrivning av sin rätt endast om egendomen förut tillhörde andra maken. Den som förvärvat skepp eller skeppsbygge under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, är berättigad till inskrivning av sin villkorliga äganderätt. Förlorar förvärvaren sin rätt till egendomen på grund av att förbehållet eller villkoret göres gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på ansökan av överlåtaren eller förvärvaren. Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller överlåtarens rätt till annan, har vad som där säges och i övrigt i detta kapitel föreskrives om inskrivning av förvärv och verkan därav motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064) .

Genom inskrivning i skeppsregistret kan skeppsnamn, som tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret, på ansökan förbehållas den som har behov därav. Söka flera på samma inskrivningsdag inskrivning av förbehåll om skeppsnamn och skilja sig namnen icke tydligt från varandra, beslutar registermyndigheten om företräde efter vad som finnes skäligt. Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret, när skepp registrerats med det namnet. Detsamma gäller, om den som vunnit inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om namnet ej inom fem år tagits i bruk för registrerat skepp. Lag (1973:1064) . Avregistrering

Registrerat skepp skall avregistreras, om det 1. förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts; 2. försvunnit eller övergivits till sjöss och sedan ej avhörts under tre månader; 3. upphört att vara svenskt; eller 4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara skepp eller, utan att ändring inträtt, finnes ej utgöra skepp. Registrerat skeppsbygge skall avregistreras, om det såsom skepp överföres till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avregistrering. Härjämte har första stycket 4 motsvarande tillämpning i fråga om skeppsbygge. I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra punkten åligger det ägaren att inom en månad hos registermyndigheten anmäla egendomen för avregistrering. Har skepp till följd av överlåtelse upphört att vara svenskt, svarar förutvarande ägaren jämte förvärvaren för att anmälan göres. Lag (1973:1064) .

Äges skepp, som skall avregistreras enligt 16 § första stycket 3, av flera och kan skeppet bevaras som svenskt genom att delägare gentemot meddelägare utövar rätt som avses i 52 eller 55 §, får det ej avföras ur skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas. Bevaras skeppet som svenskt, skall det ej avföras ur registret utan i stället det förvärv inskrivas som föranlett anmälan för avregistrering. Gäller inteckning i skepp eller skeppsbygge, som skall avregistreras, får egendomen ej avföras ur registret förrän borgenär, för vars fordran pantbrev på grund av inteckningen utgör säkerhet, med ingivande av pantbrevet skriftligen samtyckt till åtgärden. Skeppsbygge får dock avregistreras för att överföras till skeppsregistret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistrering av skepp enligt 16 § första stycket 4 eller av skeppsbygge enligt 16 § andra stycket andra punkten fordras ej heller samtycke av inteckningsborgenär, om borgenären underlåter att söka betalning ur egendomen inom en månad från det registermyndigheten underrättat honom om avregistreringsgrunden. Lag (1973:1064) . Verkan av registrering och inskrivning

Utan hinder av att registrering eller inskrivning ägt rum får prövas huruvida registrerad egendom är av den beskaffenhet som förutsättes för åtgärden. Fråga huruvida förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller avregistrering, är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida åtgärden av annat skäl kränker någons rätt får prövas utan hinder av inskrivningen eller avregistreringen. Lag (1973:1064) .

Har skepp eller skeppsbygge överlåtits och har inskrivning sökts för förvärvet, får egendomen efter utgången av den inskrivningsdag då ansökningen gjordes icke tagas i anspråk för annan fordran mot överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Lag (1973:1064) .

Har skepp eller skeppsbygge förvärvats genom överlåtelse från någon som icke var rätt ägare, skall förvärvet dock gälla, om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och om förvärvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att överlåtaren ej var rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om förvärv genom överlåtelse från någon som var rätt ägare men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom överlåtelsen. Godtrosförvärv inträder dock ej, om samma inskrivningsdag som inskrivning sökes för förvärvet ärende upptages om inskrivning eller annan införing i registret av omständighet varav bristen i överlåtarens förfoganderätt beror eller om anteckning i registret att talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller om bättre rätt till denna. Om förvärv genom exekutiv försäljning finnas särskilda bestämmelser. Lag (1973:1064) .

Talan om bättre rätt till skepp eller skeppsbygge kan med laga verkan riktas mot den för vars förvärv inskrivning senast beviljats eller sökts, även om denne före talans väckande överlåtit egendomen till annan. Den till vilken överlåtelse skett har i rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången. Första stycket har motsvarande tillämpning, när någon vill söka betalning ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Om tvist angående äganderätten är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället riktas mot den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk. Lag (1973:1064) .

Rättsverkan som sökt eller beviljad inskrivning medför enligt 19 och 20 §§ består även efter avregistrering. Rättsverkan som ansökan om inskrivning medför enligt 19 och 20 §§ förfaller, om ansökningen avslås. Vad som föreskrives i 19--21 §§ samt förut i denna paragraf om rättsverkan av inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv. Lag (1973:1064) .

Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser. Vad nu sagts skall dock inte gälla i fall som avses i 269 a §. Lag (1985:176) .

Har äganderätt till fartyg, som är registrerat i främmande stat, eller till fartyg under byggnad i främmande stat inskrivits i register i den staten i enlighet med dess lag, skall rätten gälla i Sverige med den verkan som inskrivningen medför enligt lagen i den främmande staten. Lag (1973:1064) . Registrerings- och inskrivningsförfarandet

Registerärenden äro ärenden om 1. registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge; 2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge; 3. inteckning i skepp eller skeppsbygge; 4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn; 5. annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, som sker på grund av föreskrift i lag eller annan författning. Registerärende upptages på inskrivningsdag. Sådan hålles till klockan tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som ej utgör helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och nyårsafton. Anmälan eller ansökan, som inkommer efter angivna klockslag, anses gjord påföljande inskrivningsdag. Om behandlingen av registerärende gälla bestämmelserna om tvistemål i tillämpliga delar i den mån ej annat följer av denna lag. Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar närmare föreskrifter om registrerings- och inskrivningsförfarandet och får därvid föreskriva skyldighet för enskild att till registermyndigheten anmäla förhållande varom kännedom fordras för ändamålsenlig registerföring. Lag (1975:602) .

Hos registermyndigheten föres dagbok över registerärenden. Handlingar i sådana ärenden sammanföras i akter. Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall anteckning därom göras i dagboken eller akten. I dagboken eller akten skola även upptagas kallelser, förelägganden och andra beslut, som ej skola införas i registret. Vite, som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag, får bestämmas till högre belopp än som annars gäller. Vite utdömes av myndigheten. Lag (1973:1064) .

Beslut, som innebär att anmälan eller ansökan i registerärende bifalles, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet uppskjutes, skall införas i registret. Innebär beslutet att anmälan eller ansökan ej bifalles, skola skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten. Beslut, som skall införas i registret, meddelas genom sådan införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret. Lag (1973:1064) .

Har beslut i registerärende gått emot sökanden eller annan som hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet. Om beslut, varigenom förvärv inskrivits, skall den som dessförinnan senast var inskriven som ägare alltid underrättas. I underrättelse enligt första stycket skola angivas de skäl för beslutet som antecknats i dagboken eller akten och vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga. Lag (1973:1046) .

Talan mot beslut i registerärende föres i hovrätten. Besvärsinlagan skall ingivas till registermyndigheten. Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra. Besvär över beslut, som införts i registret, skola antecknas där. När slutligt beslut med anledning av besvären vunnit laga kraft, skall anteckning göras om beslutets innehåll. Om registerärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål efter det att beslutet kommit myndigheten till handa. Lag (1975:602) .

Anmälan eller ansökan i registerärende skall göras skriftligen, om icke fångeshandling eller annan tjänlig handling företes. Fullgöres ej inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregistrering eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall registermyndigheten förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten. I föreläggande får vite utsättas. Föreligger i fråga om registrerat skepp eller skeppsbygge sådant förhållande att avregistrering skall ske enligt 16 §, får registermyndigheten självmant vidtaga åtgärder för avregistrering. Är bifall till ansökan om inskrivning av förvärv beroende av att föregående ägare gör registreringsanmälan eller inskrivningsansökan, får förvärvaren fullgöra det på den föregående ägarens vägnar. Denne är skyldig att tillhandahålla de för ändamålet behövliga handlingar som han innehar. Vad som nu sagts om inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv. Lag (1975:602) .

Finnes anmälan eller ansökan i registerärende ej omedelbart böra avslås enligt denna lag, får ärendet uppskjutas till viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen. Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att förebringa den utredning som fordras eller att infinna sig personligen eller genom ombud hos registermyndigheten. Även annan än sökanden får höras och kan föreläggas sådan inställelse. I föreläggande får vite utsättas. Efterkommer sökanden ej föreläggande, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet. Registerärende får vidare uppskjutas till senare inskrivningsdag, om ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning ej lämpligen kan företagas till omedelbar prövning. Ärende som uppskjutits på sådan grund skall upptagas till prövning senast andra inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då anmälningen eller ansökningen gjordes. Lag (1975:602) .

Förekommer anledning antaga, att förvärv som åberopas i registerärende är ogiltigt eller på annan grund icke kan göras gällande eller att åtgärd som anmälan eller ansökan avser eljest skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt beröres givas tillfälle att yttra sig. Detsamma gäller, om ovisshet råder i fråga om förvärvsvillkor. Grundas förvärv, som åberopas i registerärende, på testamente, dom eller förrättning, som ännu icke vunnit laga kraft eller pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den egendom ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall ärendet uppskjutas till dess saken slutligt avgjorts. Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes icke föreläggandet, kan hans anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet. Lag (1973:1064) .

Anmälan av skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall avslås, om 1. bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits; 2. egendomen ej kan registreras enligt 11 §; 3. sökanden ej styrker sitt förvärv; 4. fångesmannens rätt ej är inskriven i registret, ehuru den hade kunnat inskrivas där, och sökandens förvärv icke grundas på exekutiv försäljning; 5. åberopad överlåtelse står i strid med en mot överlåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst icke var inskriven när överlåtelsen ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller införes däri samma inskrivningsdag som ansökningen göres; 6. egendomen av överlåtaren tidigare överlåtits till annan och överlåtarens åtkomst ej var inskriven när sökandens förvärv ägde rum eller, om så var fallet, inskrivning samma inskrivningsdag sökes för det tidigare förvärvet; 7. egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalningssäkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då anmälningen eller ansökningen görs eller överlåtaren har försatts i konkurs före utgången av nämnda inskrivningsdag; 8. egendomen sålts exekutivt till annan än sökanden; 9. förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken; eller 10. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller icke kan göras gällande. Första stycket 5--7 utgör ej hinder mot inskrivning av förvärv, om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund av samma förvärv. Lag (1987:794) .

Ansökan enligt 14 § att inskrivning av villkorlig äganderätt skall avföras ur registret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller det ej visas att förvärvaren förlorat sin rätt. Anmälan av skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller avregistreringsgrund icke föreligger enligt 16 §. Vid avregistrering med anledning av förvärv ha bestämmelserna i 33 § första stycket 4--10 och andra stycket motsvarande tillämpning. Ansökan att skeppsnamn skall inskrivas i eller avföras ur skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller förutsättning för åtgärden icke föreligger enligt 15 §. Lag (1987:794) .

Har utländskt skepp blivit svenskt, får det införas i skeppsregistret endast om det visas att skeppet ej är infört i motsvarande register i sitt förutvarande hemland eller att det kommer att avföras ur sådant register den dag det registreras här i landet eller eljest med verkan från den dagen. Var skeppet nybyggt utomlands, skall dessutom visas att rätt till skeppet ej är inskriven i skeppsbyggnadsregister i den främmande staten eller att sådan rätt kommer att avföras den dag skeppet registreras här i landet eller eljest med verkan från den dagen. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp under byggnad, som förvärvats från utlandet. Om skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registreras utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall avföras ur registret den dag den införes i det utländska registret. Avregistreringen får verkan från dagen för den nya registreringen. Lag (1975:602) .

Om det påkallas för samordning med utländsk registermyndighets beslut, får registrering eller avregistrering företagas utan hinder av att det utländska beslutet meddelas eller bevisning därom förebringas först efter inskrivningsdagens utgång, förutsatt att detta sker samma kalenderdag. Lag (1975:602) .

Finnes vid inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge eller rätt därtill att förvärvet beror av villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, skall även villkoret inskrivas. Finnes vid inskrivningen eller därefter att förvärvet är förenat med annat villkor, som inskränker förvärvarens rätt att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upplåta panträtt däri, eller att hans behörighet i sådant avseende är inskränkt genom annans rätt att nyttja egendomen på grund av testamente, skall detta antecknas i registret. Lag (1973:1064) .

I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas, när 1. talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan egendom eller eljest i fråga, som angår inskrivning; 2. mål som avses under 1 avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft; 3. ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge försatts i konkurs; 4. registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning, konkursförvaltare begärt att registrerat skepp eller skeppsbygge skall säljas exekutivt, ägaren enligt 10 § andra stycket begärt att registrerat skepp skall säljas exekutivt eller egendomen sålts exekutivt; 5. beslut som avses under 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, betalningssäkring eller utmätning upphävts eller återgått eller fråga om exekutiv försäljning av registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom eljest förfallit; 6. skepp eller skeppsbygge skall avregistreras enligt någon i 16 § angiven grund men hinder mot avregistreringen möter enligt 17 §; 7. enligt 35 § beslut meddelats att skepp eller skeppsbygge skall avföras ur registret den dag registrering äger rum utomlands. Är eljest i lag eller annan författning föreskrivet att visst förhållande skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall det gälla. Anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till skeppsregistret, om bygget överföres dit såsom skepp. Registeranteckning skall avföras, om den uppenbarligen ej längre kan vara av betydelse. Lag (1981:808) .

Om införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret finnes innehålla någon uppenbar oriktighet till följd av registermyndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende, skall införingen rättas. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning på uppenbar oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse bli till förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på grund av inteckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas part som beröres, om han är känd, samt myndighet som avses i 372 §. Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten. I stället för bevis eller handling, som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras, göras obrukbar och behållas av registermyndigheten. Den som innehar handlingen är skyldig att ingiva den för detta ändamål. I föreläggande att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas. Talan mot beslut om rättelse får föras även av myndighet som avses i 372 §. Lag (1990:446) . Tredje kapitlet Om partrederi

Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten, som har att ofördröjligen anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört eller, om det ej är registrerat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av regeringen. För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet sedan rederiavtalet anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endast i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vattenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda lag. I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra meningen nämnda lag. I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas bestämmelserna i 41--57 §§ i den mån annat ej avtalats. Lag (1986:372) .

För partrederi kan väljas en huvudredare. Till huvudredare får utses här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk medborgare eller svensk juridisk person. Lag (1973:1064) .

Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företaga de rättshandlingar rederirörelsen vanligen medför, att väcka och utföra talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna inför domstol eller annan myndighet i sådan sak. Utan särskilt bemyndigande får huvudredaren ej överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller bortfrakta fartyget för längre tid än ett år. Är huvudredare ej vald, kan vilken som helst av redarna sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet. Lag (1973:1064) .

Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade om rederiets verksamhet. Han skall rådföra sig med dem i alla viktiga angelägenheter. Lag (1973:1064) .

Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt sammanträde, till vilket var och en av redarna kallats minst en vecka i förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmeddelande under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplysning om vad som skall behandlas på sammanträdet. Allmänt sammanträde fordras icke för beslut, som samtliga redare biträda eller som är så brådskande att det ej kan anstå till dess sådant sammanträde kan hållas. Lag (1973:1064) .

På redares begäran skall protokoll föras över vad som förekommer av vikt vid allmänt sammanträde. Redare, som uteblivit från allmänt sammanträde eller eljest ej deltagit i beslut, skall underrättas om vad som beslutats. Lag (1973:1064) .

Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i fartyget. Om annat icke följer av tredje stycket, gäller som beslut den mening som fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den mening huvudredaren biträder. Val av huvudredare skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika röstetal. Beslut vid allmänt sammanträde är bindande för redare, som uteblivit från sammanträdet. Beslut, som fattats i annan ordning än vid allmänt sammanträde eller som innebär att rederiet skall upplösas, gäller endast om det biträdes av redare, som tillsammans äga mer än hälften i fartyget. Beslut, som strider mot rederiavtalet eller eljest mot rederiets ändamål och ej avser rederiets upplösning, gäller endast om samtliga redare äro ense. Lag (1973:1064) .

Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom beslut enligt 44 och 46 §§. Huvudredare, som själv äger minst hälften i fartyget, kan på medredares talan av domstol skiljas från uppdraget, om giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064) .

Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgöres enligt lag och annan författning. Han skall redovisa inför redarna för sin förvaltning av rederiets angelägenheter. Redovisning skall avse kalenderår och avgivas inom två månader efter årets utgång. Redovisning skall avgivas skriftligen till varje redare. För granskning av redovisning har redare rätt att taga del av rederiets räkenskapshandlingar. Vill redare klandra redovisning, skall han väcka talan vid domstol inom sex månader från det han fick del av den. Redare, som försummar det, har förlorat sin rätt till klander, om icke huvudredaren förfarit svikligt. Lag (1973:1064) .

Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bidraga i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att på anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger huvudredaren eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige betala ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635), dock med lägst sex procent. Lag (1975:643) .

Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redarna i förhållande till deras andelar. Överskott, som icke behöves för rederiets utgifter, skall utdelas. Den som enligt 49 § förskotterat bidrag för annan har rätt att i avräkning på sin fordran lyfta utdelning, som belöper på dennes andel. Lag (1973:1064) .

Övergår andel i fartyget till annan, skall förvärvaren eller hans fångesman ofördröjligen underrätta huvudredaren och övriga redare härom. Har redare blivit medborgare i främmande stat, skall han ofördröjligen underrätta huvudredaren och övriga redare härom. Lag (1973:1064) .

Redare har rätt att lösa till sig andel i fartyget, som på annat sätt än genom förvärv vid exekutiv försäljning eller offentlig auktion övergått till annan än medredare. Lösningsrätt gäller dock icke mot medredares make, avkomling eller avkomlings make. Redare som vill utöva lösningsrätt skall meddela förvärvaren det inom en månad från det han underrättats om förvärvet. Försummas det, är lösningsrätten förfallen. Göra flera redare lösningsrätt gällande, skall den utövas i förhållande till deras andelar. Lösen skall givas för den övergångna andelens fulla värde. Tvist om löseskillingens storlek avgöres enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Lag (1973:1064) .

Redare, vars andel i fartyget övergått till annan, blir icke fri från ansvarighet gentemot övriga redare för de förpliktelser han hade vid övergången. Ej heller blir han fri från ansvarighet mot dem för därefter uppkommande rederiförpliktelser förrän huvudredaren eller samtliga redare underrättats om förvärvet. Andelens förvärvare inträder i förhållande till övriga redare genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på samma sätt som sin fångesman bunden av de beslut och åtgärder som träffats före övergången. De övriga redarna kunna från hans utdelning avräkna sådan fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen. Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de rederiförpliktelser som uppkomma efter andelsövergången. Innan inskrivning sökts för förvärvet eller anmälan eljest gjorts om detta svarar även hans fångesman för dylika rederiförpliktelser i förhållande till tredje man, som varken känt till eller bort känna till andelsövergången. Bestämmelserna i 40 § första stycket andra och tredje punkterna ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064) .

Om ej annat följer av 55 §, skall rederiet upplösas sex månader efter det redare hos medredarna begärt det. På begäran av redare skall rederiet omedelbart upplösas, om 1. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt och lösningsrätt icke kan utövas enligt 52 §; 2. huvudredaren skilts från sitt uppdrag genom domstols förordnande; 3. medredare är ur stånd att fullgöra sina förpliktelser såsom redare; eller 4. rederiet förvaltas på sådant sätt att redarens rätt kränkes. Lag (1973:1064) .

Redare har rätt att lösa ut medredare, som enligt 54 § första stycket begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken upplösningsgrund enligt 54 § andra stycket hänför sig. Den som vill utöva utlösningsrätt skall meddela medredaren det inom en månad från det han fick del av dennes begäran om upplösning enligt 54 § första stycket eller kännedom om att upplösningsgrund enligt samma paragraf andra stycket inträtt. Försummas det, är utlösningsrätten förfallen. Bestämmelserna i 52 § andra och tredje styckena ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064) .

Vid upplösning av partrederi skall fartyget säljas. Enas ej redarna om försäljningsorten, bestämmes den av god man, som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas de ej om sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig auktion. Därvid har lagen om samäganderätt tillämpning, om försäljningen skall äga rum i Sverige. När lagen om samäganderätt tillämpas enligt andra stycket, skall tingsrätten i fartygets hemort vara laga domstol. Lag (1973:1064) .

Den som har större andel i fartyget än hälften har rätt att inträda som fartygets befälhavare, om han är behörig därtill. Tvist om lönevillkoren skall avgöras enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Om den som har större del i fartyget än hälften är befälhavare, skall rätten på annan delägares talan skilja honom från befattningen, om giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064) . Fjärde kapitlet Om fartygs befälhavare

Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i behörigt skick efter vad som nu sagts. Kan fel eller brist i fartygets behöriga skick ej avhjälpas genast, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget. Lag (1967:48) .

Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Han skall göra sig underrättad om de påbud och föreskrifter rörande sjöfarten, som gälla för de farvatten fartyget skall befara och på de orter det skall anlöpa. Lag (1967:48) .

Om ett fartyg prejas av behörig civil eller militär myndighet, är befälhavaren skyldig att åtlyda prejningen. Om det efter prejning eller annars begärs av en behörig myndighet, är befälhavaren också skyldig att låta fartyget visiteras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om prejning och visitering. Lag (1986:297) .

Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker föras på fartyget. Bestämmelser om dagböcker meddelas i 12 kap. Befälhavaren är också skyldig att på fartyget medföra andra skeppshandlingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket. Lag (1975:601) .

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan utföres med tillbörlig skyndsamhet. Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem vilkas rätt och bästa han har att bevaka. Lag (1967:48) .

Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt som står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och last. Han skall, i den mån det är möjligt, sörja för att dagböcker och andra skeppshandlingar föras i säkerhet samt föranstalta om bärgning av fartyg och gods. Så länge rimlig utsikt finnes att fartyget kan räddas, får befälhavaren ej övergiva det utan att hans liv är i allvarlig fara. Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han skyldig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande. Får befälhavaren i annat fall kännedom om att någon är i sjönöd eller får han kunskap om fara som hotar sjötrafiken, är han under förutsättning som nyss angivits skyldig att vidtaga åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall. Bestämmelser om skyldighet för befälhavaren att lämna hjälp, när fartyget stött samman med annat fartyg, meddelas i 223 §. Lag (1975:601) .

Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den främste av de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla uppskov. Lämnar befälhavaren fartyget, skall han underrätta den främste av de tillstädesvarande styrmännen eller, om någon styrman ej är tillstädes, annan av besättningen och giva de föreskrifter som behövas. När fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats, får befälhavaren ej lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Är fara för handen, får han icke vara borta från fartyget. Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller övergiver han tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe tills ny befälhavare blivit utsedd. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen underrättas. Lag (1967:48) .

Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att på redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och utföra denna talan. Medel för ändamål som avses i första stycket äger befälhavaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av redarens gods eller, i nödfall, av lasten. Var rättshandlingen ej behövlig, är den ändock bindande om tredje man var i god tro. Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärd av vikt som han funnit behövlig för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angående allt annat varom kännedom kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärd av vikt vidtages, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren eller det ombud denne anvisat. Behövas medel för fartyget och kan redarens föreskrift ej avvaktas, skall befälhavaren anlita den utväg att skaffa medlen som är förenad med minsta uppoffring för redaren. Lag (1973:283)

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa. Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att i enlighet med vad som gäller för bortfraktaren företaga rättshandlingar på lastägarens vägnar samt väcka talan i mål angående lasten och utföra denna talan. Lag (1967:48) .

Befälhavaren svarar icke för de förbindelser som han i denna sin egenskap ingått på redarens eller lastägarens vägnar. Lag (1967:48) .

Befälhavaren skall ersätta skada, som han genom fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar redaren, lastägaren eller annan vars rätt och bästa han har att bevaka. Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt har att utgiva kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten av fel eller försummelse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om skadeståndsansvaret för befälhavare som är arbetstagare gäller dock 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1972:208) .

När redaren begär det, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex månader efter det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan, om befälhavaren ej förfarit svikligen. I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild gottgörelse, som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer eller andra, med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att skaffa. Lag (1973:283) .

Om fartyg av utländsk myndighet belägges med kvarstad eller utmätes, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta närmaste svenske konsul i den främmande staten och, i fråga om skepp, registermyndigheten. Såvitt möjligt skall därjämte till registermyndigheten snarast översändas den utländska myndighetens bevis om åtgärden. Första stycket har motsvarande tillämpning, när kvarstaden eller utmätningen häves. Lag (1973:1064) .

Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller statsfartyg skall ofördröjligen rapportera till behörig myndighet 1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antas ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön; 4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord; 5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på grund; 6. när fartyget har övergetts i sjön; 7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför fartyget; eller 8. när förskjutning av någon betydenhet har inträffat i lasten. Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i första stycket. Befälhavaren på fartyg skall rapportera till sjöfartsverket när i anledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöförklaring skall avges enligt 302 §. Bestämmelser om sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid meddelas i 12 kap. Lag (1990:714) . Femte kapitlet Om befordran av gods I. Inledande bestämmelser

Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som genom avtal åtager sig befordran av gods med fartyg för annan, befraktaren. Resebefraktning föreligger, om frakten beräknas för resa, och tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid. Under resebefraktning innefattas helbefraktning, delbefraktning och styckegodsbefraktning. Lag (1973:1202) .

I den mån ej annat följer av 168 § skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse endast såvitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja. Om befordran i viss utrikes fart gälla i vissa hänseenden bestämmelserna i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement. Bestämmelserna i detta kapitel gälla ej i den mån befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Lag (1973:1202) .

Gäller fraktavtal bestämt fartyg, får bortfraktaren ej fullgöra avtalet med annat fartyg. Lag (1973:1202) .

Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, får bortfraktaren icke medtaga gods för annan än befraktaren. Lag (1973:1202) .

Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt fraktavtalet till annan eller underbortfraktar han fartyget, svarar han ändå för att avtalet fullgöres. Lag (1973:1202) . II. Om resebefraktning Om fartygets behöriga skick

Bortfraktaren skall sörja för att 1. fartyget är sjövärdigt; 2. fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat; 3. lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas, äro i gott skick för att mottaga, befordra och bevara godset. Lag (1973:1202) . Om lastningsplats

Är ej viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till lastningsplats, som befraktaren anvisar, såvida hinder däremot ej möter samt fartyget kan ligga flott och säkert och med intagen last åter utlöpa. Har ej anvisning i tid givits, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats. Kan det ej ske, välje bortfraktaren plats, där lastningen skäligen kan försiggå. Lag (1936:276) .

Befraktaren äge, vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej, få fartyget förhalat från en lastningsplats till annan; gälde dock själv kostnaden. Lag (1936:276) .

Angår fraktavtalet styckegods, äge befraktaren ej utan stöd i avtal eller sedvänja anvisa lastningsplats eller få fartyget förhalat. Lag (1936:276) . Om lastningstid

Bortfraktaren vare skyldig att låta fartyget för lastning kvarligga viss lastningstid, omfattande liggetid och överliggetid. För överliggetid njute bortfraktaren särskild ersättning. Lag (1936:276) .

Liggetiden utgör: 1. för fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning, två dagar, när bruttodräktigheten inte överstiger 100, fyra dagar när bruttodräktigheten överstiger 100 men inte 190, fem dagar när bruttodräktigheten överstiger 190 men inte 370 och sex dagar när bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700; 2. för fartyg med egen maskindriven lastningsanordning, två dagar när bruttodräktigheten inte överstiger 150, tre dagar när bruttodräktigheten överstiger 150 men inte 370 och fyra dagar när bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700. Har fartyget större dräktighet, utgöre liggetiden den tid som, med hänsyn till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra sådana omständigheter, skäligen kunnat vid avtalets ingående beräknas åtgå för lastningen. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Lag (1982:252) .

Liggetiden börjar ej löpa, förrän fartyget, jämlikt anmälan, är å lastningsplatsen, färdigt att intaga last. Anmälan skall göras hos befraktaren eller, om annan uppgivits såsom avlastare, hos denne och må ej äga rum före fartygets ankomst till lastningsorten. Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut; och skall anmälan ske, i förra fallet senast klockan fyra eftermiddagen föregående arbetsdag, i senare fallet senast klockan tio förmiddagen samma dag. Är avlastaren icke att träffa på platsen, anses anmälan gjord, då den blivit på ändamålsenligt sätt avsänd eller, om hans vistelseort är okänd, i sedvanlig ordning kungjord. Lag (1936:276) .

Kan fartyget, på grund av hinder som beror av avlastaren, icke förläggas till lastningsplatsen, må fartyget likväl anmälas färdigt för lastning med verkan att liggetiden börjar löpa. Är ej viss lastningsplats avtalad, vare lag samma, där hindret utgöres av trafikanhopning eller annan dylik omständighet och bortfraktaren ej skäligen kunnat taga denna i beräkning vid avtalets ingående. Lag (1936:276) .

I liggetiden inräknas uppehåll, som orsakas av fartygets förhalning, men icke tid, som går förlorad på grund av hinder å fartygets sida. Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, medräknas ej tid, som i följd därav går förlorad. Lag (1936:276) .

Överliggetiden utgöre hälften av liggetiden, vid helbefraktning dock minst tre dagar. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar, men ersättningen utgår för löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vid beräkning av överliggetid och ersättning därför gälle vad i 84 § stadgas om liggetid. Lag (1936:276) .

Ersättningen för överliggetid bestäms med hänsyn till frakten och till den ökning eller minskning av utgifter, som orsakas av uppehållet. Ersättningen är för varje dag förfallen till betalning. Varder ej ersättning gulden eller säkerhet därför ställd, äge bortfraktaren om fordringen göra anteckning på konossementet. Lag (1982:252) .

Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må därav för lastningen icke tagas i anspråk mera än att skälig del av tiden återstår för lossningen. Ersättning för överliggetid skall ej utgå, med mindre liggetiden i dess helhet överskrides. Lag (1936:276) .

Angår fraktavtalet styckegods, varde lastningstiden och den tid, som skall förflyta mellan anmälan och lastningstidens början, bestämda efter vad med hänsyn till omständigheterna må anses skäligt. Bestämmelserna om överliggetid äga ej tillämpning. Vid linjefart vare anmälan ej erforderlig. Lag (1936:276) . Om lastning

Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som erfordras för stuvningen, samt utföra denna. Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lastningsplats mottaga godset. Lag (1936:276) .

Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren inlasta godset med tillbörlig skyndsamhet. Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen tagas ombord, stuvas och lossas. Lag (1936:276) .

Gods får ej lastas på däck. Lag (1973:1202) .

Gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet skall vid avlämnandet, om möjligt, vara märkt såsom farligt; och give avlastaren de upplysningar, som äro erforderliga till förebyggande av skada. Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för människor, fartyg eller last, skall ock upplysning därom lämnas, där förhållandet är avlastaren veterligt. Lag (1936:276) .

Avlämnas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas och, om möjligt, utmärkas å godset. Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola såsom sådana angivas. Lag (1936:276) .

Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad skall på avlastarens begäran meddela bevis om godsets mottagande allteftersom det avlämnas. Lag (1936:276) .

Efter att ha mottagit godset i sin vård, skall bortfraktaren eller befälhavaren eller den bortfraktaren eljest bemyndigat därtill på avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement, förutsatt att behövliga handlingar och uppgifter föreligga. När godset inlastats, skall ombordkonossement utfärdas på avlastarens begäran. Har mottagningskonossement utfärdats, skall det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Mottagningskonossement, på vilket antecknats namnet på det eller de fartyg, vari godset lastats, samt tid för lastningen, utgör ombordkonossement. Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet. Han skall dock ersätta kostnaden därför. Utfärdas enligt fraktavtalet konossement med andra villkor för godsets befordran än avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för bortfraktaren, skall befraktaren hålla honom skadeslös. Lag (1973:1202) .

Fördröjes fartygets avgång utöver lastningstiden, enär avlastaren underlåtit att i tid tillhandahålla bortfraktaren alla nödiga, lasten rörande handlingar eller giva order om bestämmelseort eller annan anvisning angående resan, äge bortfraktaren undfå ersättning såsom för överliggetid. För skada, som ej täckes av sådan ersättning, njute bortfraktaren ock gottgörelse, där ej antagas må, att underlåtenheten icke beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken han svarar. Lag (1936:276) .

Har gods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget, är befraktaren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Har lättantändligt, explosivt eller eljest farligt styckegods inlastats utan att bortfraktaren hade kännedom om dess beskaffenhet, är befraktaren ansvarig för skada och utgifter som direkt eller indirekt beror av att godset inlastats, även om fel eller försummelse icke föreligger. Lag (1973:1202) . Om resans utförande

Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet. Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202) .

Fördröjes fartyget under resan, enär order om bestämmelseort eller annan anvisning angående resan icke i tid givits, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Lag (1936:276) .

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, kanal- och lotsavgifter, bogseringsutgifter och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan. Lag (1936:276) .

Bortfraktaren skall lasta, stuva, behandla, befordra, förvara och lossa godset på lämpligt och omsorgsfullt sätt. I övrigt skall han iakttaga lastägarens rätt och bästa från det att han mottager godset till dess han lämnar ut det. Har gods gått förlorat eller skadats, skall bortfraktaren snarast underrätta lastägaren eller, om denne ej kan nås, avlastaren. Lag (1973:1202) .

Bortfraktaren är behörig att på lastägarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller befordran, samt väcka talan i mål angående godset och utföra denna talan. Medel för ändamål som avses i första stycket äger bortfraktaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av godset. Var rättshandlingen ej behövlig, är den likväl bindande för lastägaren, om tredje man var i god tro. Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvaring eller befordran till bestämmelseorten uppenbarligen bliva alltför hög, får bortfraktaren sälja godset. Lag (1973:1202) .

Innan bortfraktaren ingår förbindelse eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastens behov, bör han, där omständigheterna det medgiva, därom inhämta föreskrift. Rörande försäljning av gods bör han, om föreskrift ej föreligger, inhämta utlåtande av besiktningsmän eller andra sakkunniga. Försäljningen skall äga rum på offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt. Om vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas. Lag (1936:276) .

För de förbindelser bortfraktaren ingår och för vad han förskjuter för lastens behov häfte ägaren allenast med lasten. Lag (1936:276) . Om lossningsplats, lossningstid och lossning

I avseende å lossningsplats skall vad i 77--79 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs om befraktare. Äro flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, äga de allenast gemensamt anvisa lossningsplats eller få fartyget förhalat. Lag (1936:276) .

Angående lossningstid gälle vad i 80--88 §§ stadgas om lastningstid; och skall vad där sägs om avlastare äga tillämpning å lastemottagare. Lag (1936:276) .

Bortfraktaren skall avlämna och lastemottagaren taga emot godset vid fartygets sida. Kan fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående, icke förläggas till sedvanlig lossningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lossningsplats avlämna godset. Lag (1936:276) .

Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen mottagas. Lag (1936:276) .

Varder fartyget för lossningen uppehållet utöver lossningstiden och beror det ej av hinder å fartygets sida, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs om avlastare. Lag (1936:276) .

Har, då flera äro mottagare av gods som befordras enligt samma fraktavtal, någon av dem för överliggetid eller ytterligare uppehåll guldit ersättning, som belöper å annan, äge han söka det åter av denne. Lag (1936:276) . Om utlämnande av godset

Den som är behörig att mottaga godset äge besiktiga detta före dess mottagande. Lag (1936:276) .

Mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda frakt samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras. Lag (1936:276) .

Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastemottagaren guldit de i 112 § omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets avlämnande. För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, om lastemottagaren för dem ställer säkerhet. Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma detsamma. Lag (1973:1064) .

Underlåter lastemottagaren att fullgöra vad för godsets utfående åligger honom eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen så att denna ej kan hinna avslutas före lossningstidens utgång, äge bortfraktaren lossa godset och för lastemottagarens räkning upplägga det under säker vård. Om uppläggningen skall mottagaren underrättas. Vägrar lastemottagaren att mottaga godset eller är mottagaren icke känd eller icke att träffa, åligge bortfraktaren att, där det lämpligen kan ske, om förhållandet genast underrätta avlastaren. Har icke någon, som till godsets mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna avslutas i rätt tid, låte bortfraktaren lossa godset och upplägga det såsom förut är sagt. Upplägges godset, underrätte bortfraktaren därom avlastare och befraktare. Lag (1936:276) .

Vid linjefart må godset lossas och för mottagarens räkning uppläggas under säker vård, såframt godset icke mottages, när det är i tur att lossas. Där godset ej avhämtas inom skälig tid, skall avlastaren underrättas om uppläggningen. Lag (1936:276) .

Varder gods upplagt, äge bortfraktaren låta genom offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader, de i 113 § nämnda fordringar täckas. Lag (1936:276) .

Finnes vid försäljning godset icke förslå till täckande av sådan fordran mot befraktaren som bort av mottagaren gäldas, vare befraktaren ansvarig för bristen. Utlämnas godset till mottagarens förfogande, må fordringen ej göras gällande mot befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat utgå av godset eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada göra vinst, om fordringen upphörde. Lag (1936:276) . Om bortfraktarens ansvar för godset

Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att godset går förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller iland, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller någon för vilken han svarar orsakat eller medverkat till skadan. Bortfraktaren är ej ansvarig, om han visar att skadan beror av a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget; b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv; c) fara eller olycka säregen för sjön; d) naturhändelse; e) krigshandling; f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling; g) beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande eller rättslig handräckningsåtgärd; h) karantän; i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller hans agent eller representant; j) strejk, lockout eller annat avbrott eller hinder i arbetet, oavsett orsak och omfattning; k) uppror eller oroligheter; l) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller försök därtill; m) godsets dolda fel eller särskilda beskaffenhet eller inneboende brist; n) bristfällig förpackning; o) bristfällig eller oriktig märkning; eller p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med tillbörlig omsorg. Utan hinder av andra stycket är bortfraktaren ansvarig för skada som beror av att han eller någon för vilken han svarar brustit i tillbörlig omsorg att sätta fartyget i behörigt skick före resans början. Det åligger bortfraktaren att till sitt fredande från ansvarighet visa, att sådan omsorg iakttagits. Om vållande på befraktarens sida medverkat till skadan, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405) .

Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersätta skadan. Har gods som avses i första stycket inlastats med bortfraktarens vetskap och samtycke, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra det utan annan ersättningsskyldighet än för fall av gemensamt haveri, om godset visar sig medföra sådan fara för fartyg, liv eller last att det ej är försvarligt att behålla det ombord. Lag (1973:1202) .

Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av samma slag på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle ha lossats från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet. Bortfraktarens ansvarighet är dock begränsad till 666,67 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller, om ansvarigheten därigenom blir högre, 2 SDR för kilo av det berörda godsets bruttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av andra stycket varje kolli eller enhet som angivits i konossement eller annan frakthandling anses utgöra ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det samlastade godset anses utgöra en enhet. Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren kan gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som följer av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan frakthandling, skall detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om denna därigenom blir högre än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning av första stycket anses utgöra godsets verkliga värde, om ej annat styrkes. Bestämmelserna i denna paragraf om begränsning av bortfraktarens ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699) .

Har godset utlämnats utan att mottagaren givit bortfraktaren skriftlig underrättelse om minskning eller skada, som han iakttagit eller hade bort iakttaga, och om minskningens eller skadans allmänna art, anses godset utlämnat sådant det beskrivits i konossement eller annan frakthandling, om ej annat styrkes. Kunde minskningen eller skadan ej iakttagas vid utlämningen, gäller detsamma om sådan underrättelse icke lämnats senast tre dagar därefter. Skriftlig underrättelse behöves ej, om godsets tillstånd vid utlämningen undersökts i båda parters närvaro. Har minskning eller skada inträffat eller finnes anledning antaga att så är fallet, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig om vikt, mått eller stycketal. Lag (1973:1202) .

Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gälla även om talan mot honom icke grundas på fraktavtalet. Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren svarar enligt 233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 120 §. Bestämmelserna i andra stycket gälla icke till förmån för den som visas ha vållat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1974:621) .

Utföres godsets befordran helt eller delvis av annan än bortfraktaren, förblir denne även sedan konossement utfärdats ansvarig som om han själv utfört hela befordringen. I sådant fall gälla bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar. Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte bortfraktaren och enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av befordringen. Bestämmelserna i 122 § ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens och den andres ansvarighet är gemensamt begränsad enligt 120 §. Lag (1973:1202) . Om frakt

Där fraktavtal slutits utan att frakten blivit bestämd, erlägges den frakt, som var gångbar vid tiden för inlastningen. Har av gods, därom avtal skett, mer inlastats än avtalat var, erlägges därför frakt efter enahanda grund som för det gods avtalet angick. Lag (1936:276) .

För gods, som ej är i behåll vid resans slut, skall frakt icke utgå, med mindre godset gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande å avlastarens sida eller ock godset av bortfraktaren sålts för ägarens räkning eller lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt vad i 119 § sägs. Frakt, som erlagts i förskott, skall återbäras, där enligt vad i första stycket sägs frakt ej skall utgå. Lag (1936:276) . Om dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida

Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med befordringen avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse. Skall enligt fraktavtalet fartyget inom viss tid vara färdigt att intaga last, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet. Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att fartyget ej är att i rätt tid förvänta till lastningshamnen och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt förlorat. Lag (1936:276) .

Sedan lastning skett, må befraktaren ej häva fraktslutet, såvitt genom lossning av godset skada skulle tillskyndas annan befraktare. Lag (1936:276) .

Avser fraktavtalet bestämt fartyg och går detta förlorat eller förklaras det efter skada icke vara iståndsättligt, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen. Lag (1973:1202) .

Har en del av resan utförts när avtalet häves enligt 126 § eller när bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen upphör enligt 128 §, är bortfraktaren berättigad till avståndsfrakt för gods som finnes i behåll. Avståndsfrakt utgör den avtalade frakten med avdrag för belopp, som bestämmes efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade resans längd, med beaktande även av varaktigheten av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får icke bestämmas till högre belopp än godsets värde. Tvist angående avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om dispasch vid gemensamt haveri. Lag (1973:1202) .

Uppkommer skada till följd av att fartyget går förlorat eller förklaras efter skada icke vara iståndsättligt eller eljest till följd av dröjsmål på bortfraktarens sida och omfattas skadan ej av 118 §, ha bestämmelserna i nämnda paragraf likväl motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202) . Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida

Frånträder befraktaren fraktslutet innan lastningen börjat, äge bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Befraktaren vare dock från ersättningsskyldighet fri, där möjligheten att avlämna, fortskaffa eller i bestämmelseorten införa godset må anses utesluten i följd av omständighet, som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas i beräkning, såsom utförselförbud, införselförbud eller annan åtgärd av myndighet, undergång av allt gods av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig händelse, eller där det bestämda gods avtalet avser gått under genom olyckshändelse. Skulle godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, äge jämväl han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill åberopa omständighet som nu är sagd give därom meddelande utan oskäligt uppehåll. Är vid lastningstidens utgång icke något gods avlämnat, anses befraktaren hava frånträtt avtalet. Lag (1936:276) .

Avlämnar befraktaren icke gods till den i avtalet bestämda myckenhet, anses han hava frånträtt fraktslutet beträffande det som ej avlämnats, och skall i fråga om bortfraktarens rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada vad i 131 § sägs äga motsvarande tillämpning. Evad rätt till ersättning föreligger eller ej, äge bortfraktaren häva avtalet i dess helhet, såvida ej, på anmaning, ersättning gäldas eller säkerhet därför ställes före lastningstidens utgång. Varder avtalet hävt, njute bortfraktaren ersättning för därav följande fraktförlust och annan skada, där ej beträffande det felande godset föreligger sådan omständighet som i 131 § sägs. Lag (1936:276) .

Sedan lastning skett, må fraktslutet ej, i lastningshamnen eller under resan, frånträdas, såvitt genom lossning av godset väsentlig olägenhet skulle uppkomma för bortfraktaren eller skada tillskyndas annan befraktare. I fråga om bortfraktarens rätt att njuta ersättning för skada och att häva fraktslutet i dess helhet gälle vad i 131 och 132 §§ sägs. Uttages gods i hamn som anlöpes under resan, njute bortfraktaren städse avståndsfrakt efter vad i 129 § sägs. Lag (1936:276) .

Vid bestämmande av ersättning för fraktförlust och annan skada skall hänsyn tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att medtaga annat gods. Ändå att bortfraktaren ej äger njuta ersättning för skada, skall gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll, som ägt rum innan fraktslutet frånträddes. Lag (1936:276) . Om ömsesidig hävningsrätt

Visar det sig, sedan fraktavtalet träffats, att resan skulle vara förenad med fara för fartyget eller godset till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet även om resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada. Kan faran avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas, får avtalet hävas endast för denna del. Bortfraktaren har dock rätt att, om det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, såvida ej på anmaning betalas ersättning eller ställes säkerhet för fraktförlust och annan skada. Bestämmelserna i 129 § och 134 § andra stycket ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202) .

Varder fartyget, sedan last intagits, av fara som i 135 § sägs uppehållet i lastningshamnen eller i hamn som under resan anlöpes, skall kostnaden för uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last såsom för gemensamt haveri stadgas. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej äga rum i avseende å kostnad, som därefter uppkommer. Lag (1936:276) . III. Om tidsbefraktning

Vid tidsbefraktning åligge det bortfraktaren att under den tid fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor befraktaren i överensstämmelse med avtalet påkallar. Lag (1936:276) .

Bortfraktaren skall hålla fartyget så bemannat, provianterat och utrustat och i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart. Han är dock icke pliktig att sörja för bränsle till fartygets maskineri eller för vatten till fartygets pannor. Lag (1936:276) .

Befraktaren har att ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han äge ej påkalla annan medverkan av befälhavare eller besättning än den, som är sedvanlig vid resebefraktning i den fart varom fråga är. Ersättning för övertidsarbete eller annan särskild utgift för sådan medverkan skall befraktaren vidkännas. Nödgas bortfraktaren till lastägare utgiva ersättning för förlust, minskning eller skada, som drabbat godset i följd av lastning, stuvning eller lossning och ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som i första stycket sägs, skall befraktaren hålla bortfraktaren skadeslös. Lag (1936:276) .

Utgifter för resornas utförande, som icke enligt vad förut är stadgat åligga bortfraktaren, har befraktaren att bära. Lag (1936:276) .

Vid utfärdande av konossement vare bortfraktaren pliktig att däri intaga de villkor för godsets befordran, som äro sedvanliga i den fart varom fråga är. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös. Lag (1936:276) .

Bortfraktaren vare icke pliktig att utföra resa, vid vilken fartyg eller ombordvarande skulle utsättas för fara, som bortfraktaren ej skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående. Ej heller åligge det honom att medtaga gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet. Lag (1936:276) .

Bortfraktaren vare pliktig att låta fartyget anträda ny resa, ändå att den avtalade tiden därigenom överskrides, dock endast såvitt överskridandet kan antagas ej gå utöver vad skäligt är. För tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall tidsfrakt erläggas efter enahanda grund som för avtalad tid. Lag (1936:276) .

Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder. Tidsfrakt skall icke gäldas för tid, som går förlorad på grund av åtgärder för fartygets reguljära underhåll eller för avhjälpande av skada, som ej orsakats genom fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken han svarar, eller eljest går förlorad på grund av omständighet som beror av bortfraktaren. Lag (1936:276) .

Har fartyget förolyckats utan att upplysning kan vinnas om tiden då olyckan inträffade, skall tidsfrakt utgöras för hälften av den tid, som kan antagas i allmänhet åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestämmelseorten. Lag (1936:276) .

Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med avtalet avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse. Skall enligt fraktavtalet fartyget ställas till förfogande inom viss tid, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet. Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att dröjsmål är att förvänta och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt förlorat. Lag (1936:276) .

Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Lag (1936:276) .

Betalas tidsfrakten icke i rätt tid, äge bortfraktaren häva fraktslutet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada. Lag (1936:276) .

Uppkommer skada å fartyget på grund av fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken han svarar, njute bortfraktaren ersättning av befraktaren. Lag (1936:276) .

Fraktbidrag till gemensamt haveri skall gäldas av tidsbefraktaren ensam. Har fartyget utfört bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost, som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2, tillfalla befraktaren. Den andel i bärgarlönen, som enligt andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befraktaren. Lag (1964:728) . IV. Om konossement Om konossements utfärdande och innehåll

Med konossement förstås en av bortfraktaren eller på hans vägnar utfärdad handling, som innefattar erkännande att gods av viss art och mängd mottagits för befordran eller inlastats och som betecknas som konossement eller innehåller föreskrift om att godset utlämnas endast mot att handlingen återställes. Konossement skall innehålla uppgift om dag och ort för dess utfärdande och om avlastaren. I mottagningskonossement skall angivas plats för godsets mottagande samt i ombordkonossement fartygets namn och nationalitet och plats för inlastningen. Lag (1973:1202) .

I konossement skall på avlastarens begäran intagas uppgift om 1. godsets närmare angivna art och dess vikt, mått eller stycketal enligt avlastarens skriftliga uppgift; 2. de märken som fordras för att identifiera godset, sådana avlastaren skriftligen uppgivit dem innan godset mottogs eller lastades och som tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt att de under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut; 3. godsets synliga tillstånd; 4. i mottagningskonossement dagen då godset mottagits och i ombordkonossement dagen då inlastningen avslutats; 5. var och till vem godset skall lämnas ut; och 6. fraktens storlek samt övriga villkor för godsets befordran och utlämning. Bortfraktaren är icke skyldig att i konossement utan förbehåll intaga sådan uppgift om godsets art eller dess vikt, mått, stycketal eller märken, vars riktighet han har skälig anledning att betvivla eller som han icke haft rimlig möjlighet att undersöka. Lag (1973:1202) .

Avlastaren svarar gentemot bortfraktaren för riktigheten av de uppgifter om godset som på hans begäran intagits i konossementet. Lag (1973:1202) .

Konossement ställes till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Även om konossement är ställt till viss man, gäller det såsom orderkonossement, om utfärdaren ej gjort förbehåll mot överlåtelse genom uttrycket "icke till order" eller liknande. Lag (1973:1202) .

Konossement skall utfärdas i så många exemplar, som avlastaren finner nödiga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar, skola de vara likalydande. Lag (1936:276) . Om rätt att utfå godset

Den, som företer konossement och genom innehållet av dess text eller, vid orderkonossement, genom sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in blanco framträder såsom rätt innehavare av konossementet, vare behörig att fordra godsets utlämnande. I bestämmelseorten vare, utan hinder av att konossementet utfärdats i flera exemplar, den som innehar ett av dessa berättigad att utfå godset. Annorstädes än i bestämmelseorten äge han ej utfå godset, med mindre övriga exemplar återlämnas eller ock säkerhet ställes för anspråk, som innehavare av utelöpande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren. Lag (1936:276) .

Anmäla sig flera innehavare av konossement till utfående av godset, må bortfraktaren icke till någon av dem utlämna det, utan åligge honom att för vederbörande lastemottagares räkning upplägga godset under säker vård och därom ofördröjligen underrätta dem som anmält sig. Lag (1936:276) .

Mottagaren vare ej berättigad att utfå godset, med mindre konossementet nedsättes i taka händer och mottagaren meddelar bevis om godsets avlämnande i mån av lossningens fortgång. Sedan allt godset utlämnats, skall konossementet med åtecknat kvitto återställas till bortfraktaren. Lag (1936:276) .

Har i den ordning som är särskilt stadgad ansökan gjorts om dödande av konossement, vare, sedan offentlig stämning utfärdats, sökanden behörig att fordra godsets utlämnande, såframt säkerhet ställes för vad bortfraktaren kan nödgas utgiva på grund av det förkomna konossementet. Lag (1936:276) . Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren

Villkoren för godsets befordran och utlämnande bestämmas, såvitt angår förhållandet till mottagaren, av konossementet; och kan förty vad fraktavtalet härutinnan innehåller icke mot honom åberopas, med mindre i konossementet intagits hänvisning därtill. Betalning för överliggetid eller för annat uppehåll vid godsets inlastning må icke avfordras mottagaren, där ej konossementet utvisar att fordringen är ogulden. Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må ej mot lastemottagaren åberopas att längre tid än i 87 § sägs använts för lastningen, med mindre anteckning om den använda tiden gjorts på konossementet. Lag (1936:276) .

Godset skall anses mottaget eller lastat såsom det beskrivits i konossementet, om ej annat styrkes. Motbevisning får dock icke föras gentemot tredje man som förvärvat konossementet i god tro. Har bortfraktaren enligt 152 § andra stycket i konossementet tagit förbehåll mot riktigheten av uppgift om godset, får sådant förbehåll ej åberopas mot tredje man, om bortfraktaren insett eller bort inse att uppgiften var oriktig och förbehållet saknar uttrycklig anmärkning om oriktigheten. Har anmärkning om skada på godset eller brist i dess förpackning icke tagits in i konossementet, skall godset anses ha mottagits eller lastats i gott synligt tillstånd, om ej annat styrkes. Bestämmelsen i första stycket andra punkten har motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202) .

Lider tredje man skada genom att inlösa konossementet i förlitan på dess riktighet, är bortfraktaren ansvarig, om han insett eller bort inse att konossementets innehåll var vilseledande för tredje man. Bestämmelserna i 161 § andra stycket och tredje stycket första punkten ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202) .

Finnes godset icke motsvara vad konossementet därom innehåller, vare bortfraktaren pliktig att, på mottagarens begäran, meddela, huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring), så ock giva mottagaren del av sådan förklaring. Lag (1936:276) . Om förvärv i god tro

Har konossementsinnehavare överlåtit exemplar av konossementet till särskilda personer, äge innehavaren av det exemplar som först mottagits bättre rätt, om han därvid var i god tro. Där i bestämmelseorten lossning skett till innehavare av annat exemplar, vare denne likväl ej pliktig att lämna från sig vad han redan i god tro utbekommit. Lag (1936:276) .

Där någon med sådan åtkomst som i 156 § sägs fått konossement i händer, vare han ej pliktig att utlämna konossementet till den för vilken det förkommit, där han vid dess förvärvande var i god tro. Lag (1936:276) .

Vad i lag är stadgat angående rätt för säljare att, på grund av köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av köpet åligger, hindra det sålda godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter av köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konossement å godset blivit till köparen överlämnat. Har på grund av överlåtelse från köparen löpande konossement kommit i annan mans hand, äge säljaren ej mot denne den rätt nu är sagd, där innehavaren av konossementet vid dess förvärvande var i god tro. Lag (1936:276) . Om genomgångskonossement

Med genomgångskonossement förstås konossement, vari angives att godsets befordran delvis skall utföras av annan än bortfraktaren. Har bortfraktaren utfärdat genomgångskonossement och utfärdas särskilt konossement för del av befordringen, skall bortfraktaren sörja för att däri angives att godset befordras enligt genomgångskonossement. Lag (1973:1202) . V. Vissa bestämmelser om tillämpningen

Vid sådan befordran som avses i 169 § få bestämmelserna i 95 och 97 §§, 98 § andra stycket, 101 § första stycket, 118-123 §§, 152, 161 och 162 §§ samt 368 § första stycket 5 och fjärde stycket ej åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, befraktare eller mottagare. Bestämmelse i fraktavtal, varigenom till bortfraktaren överlåtes rätt på grund av försäkring eller träffas annan sådan överenskommelse, anses som förbehåll om befrielse från ansvarighet. Utan hinder av första stycket får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden före lastningens början och efter lossningens slut. Han får också förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande djur eller för gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck och befordras på det sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt haveri. Är det avtalat eller klart förutsatt att befordringen helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som orsakas medan godset är i den andres vård. Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen skall utföras, skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka bortfraktarens ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande handling. Lag (1983:699) .

Vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller mellan dessa stater gäller lagen i den stat där avgångsorten är. Detta gäller även om konossement ej utfärdats. Har i annan fart än som avses i första stycket konossement utfärdats i stat som är bunden av 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella konvention rörande konossement (tilläggsprotokollet), tillämpas på tilläggsprotokollet grundad lag i den staten. Om befordringen, ehuru konossementet ej utfärdats i stat som är bunden av tilläggsprotokollet, likväl äger rum från sådan stat, tillämpas på protokollet grundad lag i den staten. Har konossement utfärdats enligt certeparti, gäller vad som nu sagts endast såvitt konossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och konossementsinnehavaren. Sker befordran enligt konossement från stat, som icke är bunden av tilläggsprotokollet, till Sverige, Danmark, Finland eller Norge, tillämpas lagen i den stat där den avtalsenliga bestämmelseorten är. Bestämmelsen i andra stycket tredje punkten har motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202) .

Har i konossement bestämts att på tilläggsprotokollet grundad lag i viss stat, som tillträtt protokollet, skall gälla, tillämpas den lagen utan hinder av 169 §. Bestämmelse i konossement att tilläggsprotokollet skall gälla för befordringen skall här i landet anses innefatta hänvisning till motsvarande bestämmelser i denna lag. Lag (1973:1202) . Sjätte kapitlet Om befordran av passagerare och resgods Inledande bestämmelser

I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot vederlag, åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare och resgods; passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bortfraktarens samtycke följer med fordon eller levande djur som befordras enligt ett avtal om godsbefordran; resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för passagerarens räkning, under förutsättning att befordringen inte sker enligt certeparti, konossement eller annat dokument som brukar användas vid godsbefordran; handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han har i eller på sitt fordon. Lag (1983:699) .

har upphävts genom lag (1983:699) .

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen är underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Lag (1983:699) .

Om någon, som varken är passagerare eller är anställd hos bortfraktaren eller utför arbete i fartygets tjänst, följer med ett fartyg och därvid åsamkas skada av det slag som aves i 188 eller 189 §, skall bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan. Lag (1983:699) . Om befordringen

Bortfraktaren skall sörja för att fartyget är sjövärdigt, behörigen bemannat, provianterat och utrustat samt för att passageraren och resgodset befordras skyndsamt och tryggt till bestämmelseorten. Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose passagerarens bästa. Resgods får ej befordras på däck. Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202) .

Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren ej utföra befordringen med annat fartyg. Lag (1973:1202) .

Avser befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser bestämd person. Bestämmelserna i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672) om paketresor är tillämplig på avtalet. Lag (1992:1674) .

Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och säkerhet under resan. Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare. Lag (1983:699) .

Passagerare får föra med sig resgods i skälig omfattning. Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas på godset innan resan börjar. Lag (1983:699) .

Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom. Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra i land, oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det inte är försvarligt att behålla det ombord. Lag (1983:699) .

Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget, är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Lag (1973:1202) .

Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än handresgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller annan tjänst under resan. Uteblir betalningen, får bortfraktaren lägga upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte förvarings- och försäljningskostnaderna täcks. Lag (1983:699) .

Om befordringsavtal avser bestämt fartyg och detta före resans början går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen. Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet. Lag (1983:699) .

Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods befordras till bestämmelseorten på annat lämpligt sätt och bära kostnaden för detta. Underlåter bortfraktaren detta, har passageraren rätt att häva avtalet. Måste passageraren uppehålla sig i land på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta. Lag (1983:699) .

Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas. Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade biljettpriset, skall detta dock sättas ned med skäligt belopp, om bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada. Lag (1983:699) .

Visar det sig, sedan befordringsavtal har träffats, att resan skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt har ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat. Hävs avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada. Lag (1983:699) .

Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som avses i 185 § första stycket andra punkten eller hävs avtalet enligt 184 § eller, sedan resan har börjat, enligt 186 §, skall biljettpriset sättas ned. Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den återstående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas. Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som sålunda tillkommer honom, skall han betala tillbaka överskottet. Lag (1983:699) . Om ansvarighet på bortfraktarens sida

Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passagerare på grund av händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passagerare försenas, även om förseningen inte beror på händelse under resan. Lag (1983:699) .

Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går förlorat eller skadas på grund av händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset försenas, även om förseningen inte beror på händelse under resan. Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten. Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper, konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot egendomen för säker förvaring. Lag (1983:699) .

Om vållande på passagerarens sida medverkat till skada, som avses i 188 eller 189 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405) .

För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att skada som avses i 188 eller 189 § inte har orsakats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om personskada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det som nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller uppkommit till följd av fel i fartyget. Lag (1983:699) .

Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga 100 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När ersättningen skall utgå som livränta, får det kapitaliserade värdet inte överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall ansvarigheten inte överstiga 2 000 SDR för varje passagerare. Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansvarigheten inte överstiga 1. 1 300 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods; 2. 5 000 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring; 3. 8 000 SDR för varje fordon; och 4. 2 000 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods. Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och rättegångskostnader. Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig ansvarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf. Lag (1983:699) .

Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen 1. 150 SDR för varje fordon som skadas; 2. 20 SDR för annan resgodsskada; och 3. 20 SDR för skada på grund av försening av passagerare eller resgods. Avräkning enligt första stycket skall ske innan fråga om begränsning av ansvaret enligt 192 § prövas. Lag (1983:699) .

Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 192 och 193 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699) .

Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas på befordringsavtalet. Lag (1983:699) .

Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade utfört hela befordringen. Härvid gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar. Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren. Har bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, såvida han inte skriftligen har samtyckt till det. I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och person som avses i andra stycket, svarar de solidariskt. Lag (1983:699) .

Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 196 eller 233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och de personer som han svarar för skall betala får inte sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 192 §. Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån för den som visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699) .

Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare får väckas endast av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller, vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405) .

Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om möjlighet att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 337 §. Bestämmelser om preskription finns i 368 §. Lag (1983:699) . Om avtalsvillkors giltighet

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal. Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 181--198 §§, 337 § andra och tredje styckena och 368 § första stycket 6 och 7 är ogiltiga 1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på befordringen; 2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt allmänna svenska lagvalsregler. Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja. Lag (1993:104) .

Utan hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne går ombord och efter det att han har gått i land. Sådant förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel som bortfraktaren ställer till förfogande. I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från faryget som avses i första stycket och inte heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bortfraktaren medan passageraren vistas i terminalbyggnad, på kaj eller annan hamnanläggning. Är det avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras av någon annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven, bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en händelse under den del av befordringen som utförs av den andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bortfraktaren för befordringen. Lag (1983:699) . Sjunde kapitlet Om haveri 202--210 §§ har upphävts genom lag (1967:48) .

Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen därav på fartyg, frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna 1974 i den mån annat ej är avtalat. Regeringen tillkännagiver reglernas lydelse i engelsk text och svensk översättning. Lag (1975:601) .

Utredning och fördelning av gemensamt haveri verkställes, om annat ej avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort som redaren bestämmer eller, om han ej bestämmer orten, på den ort där dispasch vanligen uppgöres för redarens hemort. Dispasch uppgöres här i landet av dispaschör. Dispaschör förordnas av regeringen. Han skall vara lagfaren. Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i fråga om dispaschör. Lag (1975:601) .

Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada eller kostnad, som drabbat fartyg eller gods, meddelas i 12 kap. Lag (1967:48) .

Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål av redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av annan som har del i haveriet. Envar som haveriet rör skall ofördröjligen till dispaschören lämna alla handlingar, vilka denne anser behövliga för utredningen och fördelningen, samt i övrigt tillhandagå honom med upplysningar. Lag (1967:48) .

Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, häftar ägaren med godset men svarar ej personligen. Bestämmelser om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för haveribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas godset utan att ägaren åtager sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om så påfordras, ställer säkerhet därför, svarar redaren för haveribidraget i förhållande till envar annan som har del i haveriet. Lag (1967:48) .

Har skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri eller enligt 136 § fördelas efter samma grunder, faller den såsom enskilt haveri på den egendom som träffats av skadan eller föranlett kostnaden. Hava kostnader, som skola hänföras till enskilt haveri, gjorts gemensamt för fartyg och last eller viss del av lasten eller också för delar av lasten tillhörande skilda ägare, skola kostnaderna fördelas på den egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de för gemensamt haveri gällande grunderna. Kostnad för bärgning av last fördelas på dennas värde och den frakt som utgår för godset. Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket verkställes genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch. Lag (1967:48) .

När dispasch begäres, skall dispaschören, så snart det kan ske, på ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig anmana dem som hava del i haveriet att skriftligen framställa sina yrkanden samt anföra de skäl och ingiva de handlingar som de vilja åberopa. Kungörelse om anmaningen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar, om det ej är uppenbart att okänd haveridelägare icke finnes. Är handling ofullständig, skall dispaschören snarast infordra upplysning av den som ingivit handlingen. Sedan fullständiga handlingar inkommit, skall dispaschören uppgöra dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall angivas vad den har att iakttaga som vill föra talan mot den. Av dispaschen skall ett exemplar utgivas till den som begärt densamma. Andra delägare i haveriet som äro i behov av dispaschen skola tillställas exemplar därav. Övriga delägare skola i den omfattning som finnes påkallad genast på ändamålsenligt sätt underrättas om dispaschens utgivande. Lag (1977:681) .

Har skada eller kostnad, som upptagits till fördelning genom dispasch, senare ersatts av den som är ersättningsskyldig, skall dispaschen genom tilläggsberäkning rättas därefter. Dispaschens upprättande får ej fördröjas endast av den anledningen att utsikt kan finnas att erhålla ersättning för skada eller kostnad. Lag (1967:48) .

Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet som kan åligga försäkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch). Om annat ej avtalats, verkställes utredningen på den ort där försäkringen slutits eller där sådan dispasch vanligen uppgöres för den orten. Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gälla i tillämpliga delar. Lag (1967:48) . Åttonde kapitlet Om skada genom fartygs sammanstötning

Stöta fartyg samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad genom vållande på endera sidan, skall den sidan ersätta skada och förlust som uppkommer därav. Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skola dessa taga del i skadans ersättande efter förhållandet mellan de på ömse sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon viss fördelning, skall vardera sidan ersätta hälften av skadan. Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på person svara dock båda sidor solidariskt. Har ena sidan utgivit mer än vad som belöper på den, får det överskjutande uttagas hos den andre. Mot sådant anspråk kan den senare göra gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av ansvarighet som han kunnat åberopa mot den skadelidande enligt denna eller motsvarande främmande lag eller därmed förenligt förbehåll. Förbehåll må dock icke åberopas till befrielse från eller begränsning av ansvarighet utöver vad som följer av 118, 120 eller 188--194 §§ eller däremot svarande bestämmelser i främmande lag. Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall särskilt beaktas om tiden medgav överläggning eller icke. Lag (1973:1202) .

Har sammanstötning inträffat av våda eller kan det ej utredas, att den orsakats av vållande på endera sidan, svarar vardera sidan för sin skada. Lag (1967:48) .

Bestämmelserna i denna lag om sammanstötning mellan fartyg ha tillämpning även när, till följd av fartygs manövrering eller på liknande sätt, skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller personer eller gods därpå, utan att fartygen stöta samman. Lag (1973:1202) .

Har fartyg stött samman med annat fartyg, åligger det befälhavaren att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande. Han skall därjämte för det andra fartygets befälhavare uppgiva namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå. Lag (1967:48) . Nionde kapitlet Om bärgning

Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger rätt till bärgarlön. Till andel i bärgarlön är även den berättigad, vilken under den fara som föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller medverkat vid räddningen. Har någon medverkat vid bärgningsföretag trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare, äger han icke rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även om fartyg, som bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som det andra fartyget. Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning och råkar fartyget i fara, äger han rätt till bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget, endast om hjälpen icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet. Har gods eller något, som hört till gods, bärgats, häftar ägaren med det bärgade men svarar ej personligen. Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas av domstol. Lag (1964:728) .

Vid bestämmande av bärgarlönens belopp har rätten att taga i betraktande följande omständigheter: 1. I första rummet: a) i vad mån bärgningsföretaget lyckats; b) den insikt och drift, varmed bärgningsarbetet utförts, samt den tid och möda, som därtill använts; c) den fara, för vilken det bärgade fartyget, dess passagerare, besättning eller gods varit utsatta; d) den fara, för vilken bärgarna eller deras redskap utsatts; e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller annan eller att eljest lida förlust, för vilken bärgarna utsatt sig; f) den skada, bärgarna må hava lidit till liv, hälsa eller gods, den utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas, samt värdet av de vid bärgningen använda redskap; g) den omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit särskilt utrustat för bärgningsarbete. 2. I andra rummet: det bärgades värde. Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse föranlett den fara vari fartyget råkat eller har han vid bärgningen gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande av bärgat gods eller annan sviklig handling, äger rätten förklara bärgarlönen förverkad eller nedsätta dess belopp under vad som eljest varit skäligt. Lag (1964:728) .

Bärgarlön må icke sättas högre än till värdet av det bärgade, däri inberäknat frakt och passageraravgifter, efter avdrag för tull och övriga avgifter, som böra av det bärgade utgå, ävensom kostnad för dettas förvarande, värdering och försäljning. Under bärgarlön innefattas jämväl gottgörelse för det bärgades förande i säkerhet och användande för sådant ändamål av farkoster eller annan redskap. Lag (1912:326) .

Är avtal rörande bärgning ingånget medan faran ännu varade och under dess inflytande och prövas villkoren i avtalet icke vara skäliga, äger rätten förklara avtalet helt eller delvis ogillt. Detsamma gäller i fråga om annat avtal rörande bärgning, såframt den bärgarlön som betingats finnes stå i uppenbart missförhållande till värdet av den tjänst bärgaren lämnat. Vad i 225 § sista stycket är stadgat skall ock äga tillämpning för det fall att avtal rörande bärgning finnes träffat. Har bärgarlön betalts medan faran ännu varade, åligger det den som vill vinna åter något av vad han betalt att väcka talan därom inom sex månader efter det betalning erlades. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan. Lag (1964:728) .

Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens fördelning, bestämmes denna av rätten med ledning av de i 225 § angivna omständigheterna. Lag (1964:728) . 229 § 1 mom. Har fartyg under resa bärgat något, skall av bärgarlönen först utgå 1. ersättning för skada, som genom bärgningen må hava tillfogats fartyget, lasten eller annan egendom ombord, 2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen, 3. särskild gottgörelse som må tillerkännas sjöman, vilken vid bärgningen gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara. Av återstoden skall redaren erhålla tre femtedelar. Resten skall med en tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga besättningen att fördelas i förhållande till den avlöning envar åtnjuter. Befälhavarens andel skall dock alltid uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade besättningsmannens andel. Lots på fartyget äger taga del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och, om han icke är anställd hos redaren, uppbar lön såsom främste styrman. 2 mom. Om det påkallas av särskilda förhållanden, såsom ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt dem som arbeta i fartygets tjänst, må bärgarlön fördelas efter andra grunder än som sägs i 1 mom. 3 mom. Avtal om att av bärgarlön, som kan förtjänas med fartyg, ringare andel än som sägs i 1 mom. skall tillfalla befälhavaren eller besättningen är icke giltigt, med mindre fartyget driver bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat härför eller avtalet ingåtts i samband med påmönstring och avser utförandet av visst bärgningsföretag. Lag (1964:728) .

Har bärgning utförts av svenskt statsfartyg, som brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, skall vad i 229 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den del av bärgarlönen, som icke tillfaller staten, skall dock fördelas mellan de ombordvarande efter regler som regeringen fastställer. Staten må utan ansvarighet gentemot de ombordvarande avstå från bärgarlön. Lag (1975:601) .

Anspråk på särskild gottgörelse enligt 229 § 1 mom. första stycket 3 skall anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter det att bärgningsföretaget slutförts. Tvist om sådan gottgörelse prövas av domstol. Mot tingsrätts beslut i en sådan tvist får talan ej föras. Lag (1982:341) .

Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen betalts eller säkerhet för denna ställts, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren. Lag (1964:728) . Tionde kapitlet Om redares ansvarighet

Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av besättningen eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten. Redaren är också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Skadestånd som redaren sålunda betalat har han rätt att kräva tillbaka av den som vållat skadan. Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighet finns, utom i detta kapitel, i 5 och 6 kap. Lag (1986:297) .

Redaren har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel. Samma rätt har en sådan ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift, fartygets befraktare samt var och en som utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även åtgärder enligt 235 § första stycket 4, 5 och 6. Om ansvar görs gällande mot någon, för vilken redaren eller annan person som avses i första stycket svarar, har även denne rätt att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel. Den som på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för fordran som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma utsträckning som försäkringshavaren. Lag (1983:699) .

Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, föreligger rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarigheten, beträffande fordringar med anledning av 1. person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på fartyget eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning, 2. skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods, passagerare eller deras resgods, 3. annan skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet, som inte grundar sig på avtal, och den har uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning, 4. åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har sjunkit, strandat, övergivits eller blivit vrak, 5. åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets last, samt 6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada, för vilken ansvarsbegränsning gäller, samt skada som har orsakats av sådana åtgärder. Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borgenären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma händelse, skall begränsningen avse endast den del av fordringen som överstiger motfordringen. Lag (1983:699) .

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande 1. fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal grundad ersättning för åtgärder som avses i 235 § första stycket 4, 5 eller 6, 2. fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och 2 § första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss, 3. fordran underkastad en internationell konvention eller nationell lag som reglerar eller förbjuder begränsning av ansvarighet för atomskada, 4. fordran med anledning av atomskada orsakad av ett atomfartyg, 5. fordran med anledning av skada som har åsamkats lots eller den som är anställd hos någon som avses i 234 § första stycket och vars åligganden står i samband med fartygets drift eller med bärgningen, samt 6. fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader. Lag (1983:699) .

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699) .

Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbeloppen bestämmas på följande sätt. 1. För fordringar med anledning av personskada, som har tillfogats fartygets egna passagerare, är ansvarsgränsen 46 666 särskilda dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst 25 miljoner SDR. 2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen 333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR, för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR, för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR. 3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i den mån de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är ansvarsgränsen 167 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR, för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR. 4. Ansvarsgränserna i 1--3 gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot redaren, ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift och fartygets befraktare samt mot någon för vilken dessa svarar. 5. Ansvarsgränserna för bärgare, som inte utför bärgning från fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser, skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med en dräktighet av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar. 6. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention. Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Lag (1983:699) .

Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i förhållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser. Om det belopp som avses i 238 § 2 inte räcker till för betalning av de fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar betalas ur det belopp som nämns i 238 § 3 med samma rätt som övriga där angivna fordringar. Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats, helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt intill det belopp som han har betalat. Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats före ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande. Lag (1983:699) .

Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning här i riket har väckts talan eller framställts begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begränsningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder begärts. En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser. Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i riket talan rörande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning väckas endast i begränsningsmål. Detsamma gäller talan angående frågan huruvida den som upprättat begränsningsfonden har rätt till ansvarsbegränsning och angående frågan om fördelning av fonden. Behörig att anhängiggöra begränsningsmål är den som har upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning. Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål finns i 15 kap. Lag (1983:699) .

Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond, som har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan inte med anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller annan egendom, som tillhör någon som fonden har verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning. Sedan en begränsningsfond har upprättats här i riket eller i Danmark, Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller annan egendom som tillhör någon som fonden har verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning inte ske med anledning av en fordran som kan göras gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller utmätning redan skett, skall åtgärden hävas. Säkerhet som har ställts för att avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning eller för att få en sådan åtgärd hävd skall friges. Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva säkerhetsåtgärd eller utmätning som redan har skett eller frige säkerhet som har ställts. Begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid avslås och, om fonden har upprättats innan sådan åtgärd företagits eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säkerheten friges, när fonden upprättats i a) den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen grundas eller, om händelsen inte ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget har anlöpt efter händelsen; eller b) landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har åsamkats en person ombord på fartyget; eller c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last. Första och tredje styckena kan även tillämpas, om det visas att en fond, som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat, är jämställbar med en sådan begränsningsfond som avses i 240 §. Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad om belöper på hans fordran och föra över det till ett annat land. Lag (1983:699) .

Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond inte upprättas. Har talan väckts om fordran som är föremål för ansvarsbegränsning, skall rätten, om någon begränsningsfond inte har upprättats, vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta den fordran som målet gäller. Vill svaranden att även annan fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen. En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket får verkställas utan hinder av 241 §. Innehåller domen sådant förbehåll, kan den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och kronofogdemyndigheten med tillämpning av 241 § finner att ansökningen om verkställighet skall avslås. Om begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utredning och avgörande genom dispasch. Bestämmelser om talan mot dispasch finns i 14 kap. Lag (1983:699) .

Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som vid tiden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Om en fordran avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant fartygs särskilda egenskaper eller användning, föreligger dock inte någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning. Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljoner SDR för fordringar som avses i 238 § 2 och 20 miljoner SDR för fordringar som avses i 238 § 3, om fordringarna gäller skada som har orsakats medan fartyget används i borrningsverksamhet. För fordran på ersättning för oljeskada gäller särskilda bestämmelser. Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvinning av havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana plattformar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra stycket. Lag (1983:699) .

När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol, skall 234--243 §§ tillämpas. Föreligger en fordran som avses i 236 § 5 och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänsteavtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt nämnda lag. Bestämmelserna i 234--243 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar. Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar. Lag (1983:699) . Elfte kapitlet Om sjöpanträtt och skeppshypotek I. Sjöpanträtt Sjöpanträtt i fartyg

Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan, till fartyget hänförlig fordran mot redaren som avser 1. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget; 2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift; 3. ersättning med anledning av personskada, som uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift; 4. ersättning med anledning av sakskada, som uppkommit i omedelbart samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen icke kan grundas på avtal; 5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till gemensamt haveri. Första stycket 3 och 4 gäller ej i fråga om fordran på ersättning för atomskada. Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot fartygets ägare, som ej är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064) .

Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Fordringar som upptagits i 244 § första stycket under skilda nummer ha inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Dock har fordran under 5 företräde framför fordran under 1--4, som uppkommit tidigare. Fordringar under samma nummer ha inbördes lika rätt, om ej annat följer av tillämpningen av andra stycket. Fordran under 5 går dock före annan fordran under samma nummer, som uppkommit tidigare. Lag (1973:1064) .

Utom i fall som avses i 249 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med oförändrad förmånsrätt, även om fartyget övergår till ny ägare eller dess registrering ändras. Lag (1973:1064) .

Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på köpeskillingen eller annat vederlag. I fråga om rätt i vissa fall att sälja egendomen, att ta ut fordringen ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som avses i första stycket. Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Lag (1985:984) .

Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid kvarstad eller utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av fartyget, blivit säkerställd. Preskriptionstiden kan icke förlängas eller avbrytas men skall dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran. Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller också när fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller enligt 10 § andra stycket, om försäljning begärts och fartyget tagits ur drift. För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg får domstol förordna om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala skulden. Lag (1988:116) .

Säljes fartyg exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och retentionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts. Borgenärerna ha rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egendom. Fordran, som är förenad med sjöpanträtt, får därvid bevakas till fullt belopp utan hinder av bestämmelserna i 10 kap. om begränsning av redares ansvarighet men ger ej utdelning över det belopp som högst skall utgå enligt nämnda bestämmelser. Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas med den verkan som angives i första stycket, om fartyget fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Lag (1981:808) .

Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg ha motsvarande tillämpning på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes. Lag (1973:1064) . Sjöpanträtt i last

Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för 1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§); 2. fordran på grund av att bortfraktaren eller befälhavaren med stöd av behörighet enligt denna lag slutit avtal eller vidtagit annan åtgärd för lastens behov samt lastägares fordran för gods som sålts för annan lastägares räkning; 3. bortfraktarens fordringar på grund av fraktavtalet i den mån de kunna göras gällande mot den som kräver att godset lämnas ut. Lag (1973:1064) .

Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Fordringar som upptagits i 251 § under skilda nummer ha inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Fordringar under samma nummer ha inbördes lika rätt. Fordran under 1 eller 2 går dock före fordran under samma nummer, som härrör av annan händelse och som uppkommit tidigare. Lag (1973:1064) .

Utlämnas gods, som häftar för fordran, eller säljes gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtt i godset. Säljes gods exekutivt, upphör sjöpanträtt däri sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts. Den som utan borgenärens tillstånd lämnat ut gods, som enligt vad han insett eller bort inse häftade för fordran, svarar för vad som till följd därav ej kan utgå ur godset. Sådan ansvarighet har även mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat svara personligen, om han hade kännedom om fordringen när godset lämnades ut. Lag (1981:808) .

Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år förflutit från det att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid antingen talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av godset, blivit säkerställd. Preskriptionstiden skall ej löpa medan laga hinder möter mot att godset belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran. Har fordran kommit under dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt. Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om försäljning begärts och godset omhändertagits av kronofogdemyndigheten eller eljest satts under myndighetens insegel. Lag (1981:808) . Gemensamma bestämmelser

Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häftar varje pant för fordringens hela belopp. Får borgenär betalt ur en pant för större del av sin fordran än som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan panternas värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pantägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder borgenär, för vars fordran panten häftade särskilt, i den mån panten på grund av den andre borgenärens krav ej förslår till betalning av hans fordran. Lag (1973:1064) .

Sjöpanträtt består, även om fordringen överlåtes eller tages i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan. Lag (1973:1064) .

Sjöpanträtt omfattar ej ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på fartyg eller last. Rätt till betalning, som följer med retentionsrätt enligt 247 §, kan göras gällande i ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på fartyg eller fartygsbygge, som är föremål för retentionsrätten. Lag (1973:1064) .

Talan om betalning ur fartyg eller last för fordran, som är förenad med sjöpanträtt, får väckas mot pantägaren eller befälhavaren. Såvitt gäller last kan sådan talan dock ej väckas mot befälhavaren av fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av befraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064) .